söndag 11 november 2007
onsdag 7 november 2007
tisdag 6 november 2007
Där var vi igen, öga mot öga.
Jag vet inte ens vem det är som läser min blog, men huvudsakligen är den ett samtal med mig själv som legat på hög ett tag. Jag bestämmer mig ikväll för att damma av denna konversation och vakna upp igen. Det var en händelse förra helgen som fick mig att öppna ögonen igen.
Jag har saknat dig så länge, jag har längtat efter att få se dig, att få möta dig öga mot öga. Där helt plötsligt stod vi i Aspudden öga mot öga. du öppnade dörren jag klev in.
Det var tyst det var som att allt runt omkring oss gick i 180 medans vi rörde oss i slowmotion. Den kramen jag så väl kände en gång hade blivigt iskall, blicken jag fick gick rakt igenom mig. När vi tillslut skulle sova var det som att vi låg brevid varandra i varsin kista av glas. Det var nästan som att jag inte såg dig när jag kisade åt ditt håll. Luften var så tunn att jag knappt vågade andas. När du öppnade din mun och orden kom hit och du i samma sekund sträckte ut din arm var det som att tiden stannade. Allting kändes med en gång som förr. Där låg vi, två ungdomar som en gång älskat varandra så mycket att inget i världen kunde skilja oss åt. Just vi låg där två år senare, jag med huvudet på din ena arm med din andra arm omkring mig. Jag vet att vi kände det, det som fanns en gång.
I morgondagens ljus var det som fanns natten innan som bortblåst i alla fall ville du att det skulle vara så. Jag visste och vet fortfarande att det fortfarande finns där. Varelse du vill det eller inte. Det kommer alltid att finnas där hur mycket du än kämpar för att det ska försvinna. Jag hoppas att du en dag ger upp och vågar träffa mig igen. Den dagen hoppas jag att vi inte förstör varandra igen.
Du vet att DET finns kvar där om du bara vill.
Jag har saknat dig så länge, jag har längtat efter att få se dig, att få möta dig öga mot öga. Där helt plötsligt stod vi i Aspudden öga mot öga. du öppnade dörren jag klev in.
Det var tyst det var som att allt runt omkring oss gick i 180 medans vi rörde oss i slowmotion. Den kramen jag så väl kände en gång hade blivigt iskall, blicken jag fick gick rakt igenom mig. När vi tillslut skulle sova var det som att vi låg brevid varandra i varsin kista av glas. Det var nästan som att jag inte såg dig när jag kisade åt ditt håll. Luften var så tunn att jag knappt vågade andas. När du öppnade din mun och orden kom hit och du i samma sekund sträckte ut din arm var det som att tiden stannade. Allting kändes med en gång som förr. Där låg vi, två ungdomar som en gång älskat varandra så mycket att inget i världen kunde skilja oss åt. Just vi låg där två år senare, jag med huvudet på din ena arm med din andra arm omkring mig. Jag vet att vi kände det, det som fanns en gång.
I morgondagens ljus var det som fanns natten innan som bortblåst i alla fall ville du att det skulle vara så. Jag visste och vet fortfarande att det fortfarande finns där. Varelse du vill det eller inte. Det kommer alltid att finnas där hur mycket du än kämpar för att det ska försvinna. Jag hoppas att du en dag ger upp och vågar träffa mig igen. Den dagen hoppas jag att vi inte förstör varandra igen.
Du vet att DET finns kvar där om du bara vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
